Jag vet ärligt talat inte om jag skulle gå om jag blev bjuden… Det beror väl dels på vilken klass. Den jag gick i från ettan till sexan hade jag övervägt att träffa för att få se vissa personer igen… Men troligen hade jag ändå tackat nej.

Min högstadieklass skulle jag inte vilja träffa. Jag har kvar vänner därifrån som jag träffar än idag. De är anledningen till att jag tog mig igenom dem åren. Två av mina lärare skulle jag gärna träffa igen. Övriga människor vill jag inte se igen. 

Gymnasieklassen är jag bara glad att slippa. Jag kan tänka mig att hälsa på några få av lärarna/personalen och se hur hästarna det idag men absolut inte träffa min gamla klass. Jag har redan fått chansen att säga vad jag tycker och tänker om den. Jag gjorde det när vi strax innan studenten hade en diskussion om hur bra klassen hade varit. Jag sa då rätt ut vad jag tyckte och tänkte, samt vad dem hade gjort mot mig. Mina mobbare blev helt paffa och visste inte hur dem skulle reagera. De visste mycket väl vad dem hade gjort men hade inte förväntat mig att någon skulle våga säga det rätt ut. Någon av dem såg till pch med lite skamsen ut. (Jag kände skadeglädje. Döm mig om ni vill men det förtjänade han efter vad han hade gjort) En tjej började gråta över hur illa jag och mina vänner hade blivit behandlade. Ehhh hon gick tre år utan att märka att vi varje dag blev kallade massa saker, fick tuggumin, läskburkar o.s.v. kastade på oss + en massa annan mobbing? Vilken värld lever hon i? Men jag hade inte har fortfarande inget emot den tjejen. Hon var snäll till skillnad mot den största delen av klassen. Så jag är som sagt klar med den klassen och behöver inte ha någonting med dem att göra igen.

#1 Tyvärr är det så lätt att vara blind för mobbing. Det är ingen ursäkt, men tyvärr är det ofta så. :/

#2 Jo det verkar vara så även om jag själv inte förstår hur man kan missa en del riktigt grova saker som hela skolan verkar känna till😐 När folk i min klass eller andra klasser har blivit mobbade så har detta synts tydligt. I högstadiet tog vi in alla som var mobbade i "vår lilla grupp". Tillslut var vi så många att flera mobbare inte vågade ge sig på oss🙂 Tyvärr så vågar få ställa upp för dem som blir mobbade även om de ser det😐

Jag fick en lapp, det beskrev att man skulle betala in en summa innan ett visst datum om man ville vara med. ALLA klasser skulle mötas samtidigt i samma lokal för den årskursen. Så jag slängde lappen och så var det inte mer med det. :)

Jag hade gått. Det är många man faktiskt vill träffa.

#5 Låter skönt.

Det är två personer från min högstadieklass jag vill träffa igen, ena bor här i Tokyo så vi ses ibland och andra träffar jag varje gång jag hälsar på mina föräldrar. Behöver inte gå till en återträff där jag avskyr 90% av alla närvarande.

6 vad har dessa 90 procent gjort så att du avskyr dem?

#7 Eh. Mobbat mig?

Eh ok.

Angående grundskoleklassen skulle jag kunnat tänka mig att gå bara för att studera konstrasten till de neurotiska smådirektörer, halvkriminella poliser och blekfeta hemarbetande de andra har utvecklats till. Men på det hela taget är de så ointressanta att jag inte ids. När det kom en inbjudan bad jag det organiserande företaget ta bort alla uppgifter om mig ur sina listor och struntade i det.

Gymnasieklassen är inte heller intressant, men det fanns annat gäng på gymnasiet, som det kunde vara kul att se igen.

Jag skulle inte vilja gå på en enda klassåterträff förutom den från min första skola med klassen jag gick ettan till femman med. Jag tyckte Väldigt mycket om mina klasskompisar där och jag känner en saknad i att jag tappade kontakten med alla därifrån när vi slogs ihop med andra småskolor i sjätteklass, det var nåt speciellt system i den kommunen med att högstadiet var från 6:e till 9:e klass. I nästa klass blev jag mobbad, inte så mycket i min egen klass men av en annan kille på skolan, har bara negativa minnen nästan från det högstadiet. Sen bytte jag skola och hamnade i en klass där jag blev vän med nästan alla killar i klassen plus deras enda tjejkompis :) Jag skulle dock inte vilja gå på en återträff med den klassen pga tjejgänget i den klassen. De mobbade inte mig men jag tyckte dom var plågsamma att vara med.

Sen känner jag att jag faktiskt inte vill komma och vara en "loser" jämfört med de andra, många har nog gjort karriär osv, jag vill inte hamna i en jämförande situation. De jag vill ha kontakt med från den klassen har jag kontakt med.

Gymnasieklassen vill jag absolut inte träffa igen, jag hoppade av gymnasiet för att det förekom mobbning i klassen. Inte mot mig, jag var vän med mobbarna där men det kändes vidrigt, helt fel att se på när de frös ut de få tjejerna som inte ingick och sen var jag också rädd för att de skulle börja med mig. Jag var inte respekterad eller kunde vara mig själv med dom.

I andra klasser har det oftast funnits kanske en eller två personer som jag uppfattat som mobbare och det kan göra att jag inte vill tillbaka till en gruppsituation med dom igen, jag brukare ha bra kontakt med dom jag trivts med från klasser, undantaget då min första klass från låg och mellanstadiet…

Min förra klass(0-8), aldrig i livet. Under alla dom åren mobbade dom mig,mfrån dag ett. Frös ut mig, kallade mig saker och skrattade åt mig. Så nej, aldrig i livet. De enda jag skulle vilja träffa är mentorn jag hade under 7-8, då hon var den första som tog tag i saker, hjälpte mig med min studie och försökte fixa så att jag fick bli mer delaktig med klassen som frös ut mig. Hon var snäll, och det är tänkt att hon ska komma på besök på min nya skola, ser fram emot det. Med min nuvarande klass? Absolut. Älskar nästan varenda en, vi är bara en klass på 7 pers så 5 av 6 skulle jag vilja träffa igen. De har fått mig att faktiskt känna mig uppskattad, att vara delaktig i en klass. De pratade med mig, de "lekte"(retades med glimten i ögat) med mig och.. de pratade med mig! De är den bästa klass jag haft, och hade absolut träffat dom igen, utan tvekan. Ser inte fram emot när vi skiljs åt i sommar ):

Inte en chans. Jag har inget att säga till de människorna och tycker inte att de "förtjänar" att träffa mig igen.

Usch va tråkigt att läsa att ni har blivit så dåligt behandladeav era klasskamrater :(

Allvarligt talat så vet jag inte. Jag tror inte jag vill träffa dom där människorna igen. Jag skulle kunna gå bara för att försöka fråga dem om de själva inser vilka svin de faktiskt varit, men det känns ganska förgäves, för de tycker nog inte själva att deras beteende var fel.

Den klassen som mobbade mig (som jag tyvärr gick i längst). Aldrig någonsin. Inte för att de ens skulle bjuda mig. Vill inte ens titta på de äckliga människorna.

Men mina andra två klasser där jag inte var mobbad, varför inte? Jag är så ensam ändå så skulle vara kul.

Handlar det om klassen jag gick i från lekis till 6:an så absålut inte.Jag bor i samma samhälle som dom flesta av dom klass kamraterna och det enda dom gör när dom ser en är att titta och viska saker.7:an till 9:an dom som sa att dom var mina vänner och "vi ska alltid vara vänner".Hm jag trodde det betydde alltid och inte bara när det passade dom.Den klassen jag gick i på IV.Vilken klass?Jag fick sitta själv i ett rum.Mobbningen hade gjort mig så rädd för att möta folk så jag vågade inte gå in i klassrumena.Den jag gick i dom 3 sista årena skulle jag absålut gå till.Där var vi så blandade ochså.Endel var lite elaka men dom flesta var trevliga

Högstadiet: Jag skulle inte gå och jag skulle antagligen inte bli saknad. Har undertryckt ilska mot vissa personer och är rädd att jag inte skulle kunna behärska mig. De förtjänar inte ens att få ta av min energi. 

Gymnasiet: Skulle gå utan tvekan <3

#18 Skönt att du åtminstone hade en bra klass på gymnasiet!

Tror jag skulle gå på klassåterträff från gymnasiet också. Visst, blev mycket utfryst men det var oftast… mer barnsligt, och inte sådär verkligen elakt med illvilja och där folk njöt av att knäcka mig.

Tråkigt att man ska bete sig så i en sådan ålder ändå när man tycker att folk borde ha mognat lite i alla fall. Jag gick högstadiet i en lite förort där alla som stack ut på något sätt blev illa behandlade. I gymnasiet gick jag estetiska programmet och där tenderar människor till att vara mer varma och öppna… 

Min gymnasieklass blev helt förskräckta över mina erfarenheter från högstadiet. Det är synd att jag inte kunde ta åt mig som mycket av de fina sakerna de sa utan lät mobbingen tära mig ännu mer även efter att jag lämnat högstadiet.

Jag skulle förmodligen gå! Det skulle såklart kunna riva upp många känslor jag ej vill känna igen. Jag blev mobbad genom hela grundskolan, i 9 års tid, genom 1an-9an. Jag har fått utstå kränkning,trakasserier,misshandel(grov),näthat,dödshot av dessa människor, att möta dem igen är en risk för dåliga känslor i kroppen men jag skulle så gärna se hur dem reagerar på att jag trots allt jag gått igenom vågar gå dit, och att jag ens står på benen, jag vill visa dem att jag är starkare än vad de tror, att jag överlevde alla deras försök att dra ned mig helt.

Jag har blivit bjuden på klassträff nu, och jag valde att inte svara alls, och tänker naturligtvis inte gå.

#22 Jag förstår dig.

För gymnasiet skulle jag gå. Grundskolan nej. Jag hatade alla utom mina vänner i grundskolan. Men dom vännerna gick även på gymnasiet så hade inte blivit utan dom på en återträff för gymnasiet :)

Jag gick inte på min återträff.
Och egentligen av den enkla anledningen att jag vill inte träffa hela min gamla klass. Har kontakt med dom jag vill ha kontakt med.

#Man? Jag vill inte träffa någon.

Jag tror att jag skulle gå år väl se när inbjudan kommer om jag känner likadant. Tror jag vill gå för att fråga hur dem tänkte egentligen , när dem bestämde sig för och mobba just mig. Men jag såg en film förra veckan där jag verkligen kände igen mig i huvudkaraktären

Jag skulle inte gå.

Aldrig att jag frivilligt skulle träffa de trångsynta, empatilösa svinen igen. Usch.

Jag är lite kluven. Jag bytte klass väldigt frekvent i grundskolan (alltid samma skola dock, vi var "experimentåret" hela tiden som de skulle prova nya system på jämt). Den jag gick med i mellanstadiet skulle jag aldrig träffa igen. 

Den från högstadiet skulle jag kanske träffa, men jag hade bara en relation till 2-3 personer på grund av en kombination av utfrysning och frånvaro. I nian blev det allt bättre dock, men den enda som på riktigt sträckte ut en hand åt mig gick tyvärr bort när vi var 17. Jag har för mig att det varit en återträff redan, men jag hade nog annat för mig.

Gymnasiet gick jag aldrig klart (har folkhögskoleexamen), men skulle nog kunna tänka mig att träffa båda mina två klasser. Min "grupp" på första gymnasiet var lite utfryst där också, men inget allvarligt.