Många av er känner säkert till de självbiografiska böckerna om Pojken som kallade Det, av Dave Pelzer.

Författaren berättar om den barnmisshandel som han utsattes för från fyra till tolv års ålder, varefter han omhändertogs av myndigheterna. Hans mor var psykiskt sjuk och alkoholiserad och plågade sin son på ett oerhört grymt vis. Pelzers upplevelser betraktas som ett av de tre värsta fallen av barnmisshandel i Kaliforniens historia. Tilläggas bör att Dave hade syskon som behandlades som barn ska behandlas.

Den andra boken; Pojken som inte fanns. Boken är en barndomsskildring som handlar om tiden när Pelzer flyttar mellan fem olika fosterhem under sjuttiotalet efter att han vid 12 års ålder omhändertagits av myndigheterna på grund av moderns psykiska och fysiska misshandel. Han lever alltså inte med sin biologiska kärnfamilj, men minnena från den plågar honom.

Den avslutande boken; Pojken som överlevde. Denna bok innehåller lite om tiden då han blev misshandlad, men i efterhand blir han äldre och äldre. Han försöker komma över sina hemska minnen samtidigt som han också försöker publicera boken om sitt liv.

Dave är nu vuxen och har lyckats skapa sig ett värdigt och meningsfullt liv. Det här är hans egna berättelse om ett barns hopp och styrka att överleva. Han vill förmedla att ingenting är omöjligt och att saker kan gå vägen mot alla odds.

Dessa tre böcker är något jag rekomenderar er alla att läsa. Det riktigt skärde i hjärtat när jag läste den första och andra boken. Men att inse att ett barn som haft en sådan hemsk uppväxt kan växa upp, bli accepterad av samhället, få riktiga vänner och leva ett meningsfullt liv ger en otroligt stark känsla av att allt är möjligt.

Nu lite avslutande frågor för att starta diskussionen. Kanske inte så roligt för er som inte läst böckerna men svara som ni tror iaf.

1. Skulle en så grym misshandel av ett barn kunna hända i Sverige utan att någon, under åtta års tid, skulle reagera och göra något åt situationen?

2. Är det upp till myndigheterna att se till att dessa barn får det bra eller beror det på barnets inställning till att vilja få det bra som betyder mest?

3. Om man nu tänker på Dave som lyckats ta sig ur det här och idag lever ett "normalt" liv, hur mycket har/kommer hans barndom att påverka resten av hans liv?