Fick denna text i ett mejl idag och den berörde mig så mycket att jag ville dela med mig av den till er alla!

En dag när jag var ny på high school såg jag en
kille från min 
klass, som var på väg
hem från skolan. 
Hans namn var
Kyle. 
 
Det såg ut som om han bar på alla sina
böcker. 
 
Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla
sina böcker på en 
fredag? 
 
Han måste vara
knäpp. 
 
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut
(fest och en 
fotbollsmatch med mina vänner i morgon
eftermiddag) så jag ryckte 
på axlarna och gick
vidare. 
 
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa
emot honom. 
 
De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur
hans grepp och satte 
krokben så han landade i
gruset. 

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa
på gräset ungefär 
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag
såg fruktansvärd sorg i 
hans ögon. 
Mitt hjärta blödde, så jag
joggade över till honom när han kravlade 
runt och letade efter sina
glasögon och jag såg att han grät. 
 
När jag gav honom glasögonen
sa jag: 'De där killarna är töntar, de 
skulle ha en
omgång'. 
 
Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'.
Han log med hela 
ansiktet, ett leende som visade verklig
tacksamhet. Jag hjälpte 
honom plocka upp böckerna och frågade honom var
han bodde. 
 

Det visade sig att han bodde
nära mig, så jag frågade honom varför 
jag inte hade sett honom
förut. 
 
Han sa att han hade gått i privatskola tills
nu. 
 
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av
hans böcker. 
 
Han visade sig vara en riktigt reko
kille. 
 
Jag frågade honom om han ville spela fotboll
med mina vänner. 
 
Han sa
ja. 
 
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag
lärde känna Kyle, desto 
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte
likadant. 
 
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med
sin jättehög med böcker 
igen. 
 
Jag stoppade honom och sa:
'Gissa om du kommer att bygga feta 
muskler om du ska bära den
högen varenda dag'. 
 
Han bara skrattade och gav mig
halva högen. 
 
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag
allra bästa vänner. 
 
När vi skulle sluta high
school började vi planera för college. 
Kyle bestämde sig för att läsa
på Georgetown och jag skulle till
Duke. 
Jag visste att vi alltid
skulle förbli bästa vänner, så avståndet 
skulle inte bli något
problem. 
 
Han skulle bli läkare och jag skulle till
handelsskolan och där jag 
hade fått ett
fotbollsstipendium. 
 
Kyle hade blivit utsedd till
att hålla avskedstalet från vår
klass. 
 
Jag retades med honom hela tiden och kallade
honom plugghäst. 
Han måste förbereda talet på
examensdagen. 
 
Jag var glad att det inte var jag som skulle
stå där uppe och hålla 
tal. 
 
På examensdagen såg jag
Kyle. 
 
Han såg verkligen bra
ut. 
 
Han var en sån kille som verkligen hade hittat
sig själv under high 
school
tiden. 
 
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen
i glasögon. Han 
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna
älskade honom verkligen. 
 
Jodå, det fanns dagar när jag
var avundsjuk. 
 
I dag var en av de
dagarna. 
 
Jag kunde se att han var nervös för talet han
skulle hålla. Så jag 
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej
snygging, du kommer att 
göra bra ifrån dig!' 
 

Han tittade på mig med det där
riktigt tacksamma uttrycket och
log. 

'Tack', sa
han. 
 
När han började, harklade han sig först och
började sen prata. 
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som
hjälpt dig att ta dig 
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina
lärare, dina syskon, 
kanske en tränare. Men mest av allt dina
vänner. 
 
Jag står här för att tala om för er allihop att
detta att vara vän 
med någon är den finaste gåva du kan ge
någon.  

Jag ska berätta en
historia' 
 
Jag kunde knappt tro mina öron när han
berättade historien om den 
första dagen, då när vi
träffades. 

Han hade planerat att ta sitt liv på
veckoslutet. 
 
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp
i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla
sina grejor 
på väg
hem. 
 
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet
leende. 'Som tur var, 
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra
det outsägbara'. 
 
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när
den här vackre, 
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara
ögonblick. 
 
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och
le samma tacksamma 
leende. 
Inte förrän då hade jag
förstått djupet av innebörden i det
leendet. 
 
Underskatta aldrig kraften i
det du gör. Med en liten gest kan du 
ändra en människas
liv. 
 
Till det bättre eller till det
sämre.