Det är ofta jobbigt att ta tag i "obehagliga" saker, som mobbing. Man skjuter ofta problemen så långt bort man kan oavsett om det gäller en själv eller om man är anhörig. Dessa personer behöver nästan alltid en "puff" som gör att de vet att det är ok att prata om det, tänka på det och kanske till och med försöka göra något åt det.

det bästa du kan göra är att börja prata om det med dem och visa att det inte är farligt. Det är helt ok, att gråta, vara arg eller ledsen. Men oftast så hjälper det om man får ut alla känslor.

Hoppas det löser sig för dig!

Jag känner igen mig!  Förut minns jag att jag pratade jämt med min mamma om det. Jag märkte att hon vart generad. Hon ville att jag skulle prata med en kurator istället. Hon fixade en kurator åt mig. När jag försökte prata med hon sen så sa hon bara "Jag årkar inte prata om det där just nu".. varje gång jag försökte prata om det.  Jag pratade med kurator nåra år.  Sen vart det på bup jag fick fara. sen har jag haft psykologer o alla möjliga. Min mamma och även andra blir fortfarande generad om jag börjar prata om mobbing o sånt. Jag skulle egentligen vilja prata om sånt. För jag vill prata om andra som jag ser blir mobbade och sånt. JAG är en sån som helatin letar efter tecken på mobbing och vill lösa det, och vill gärna diskutera det med nåra, men jag märker att det blir konstig stämning (för dom blir väl påminda om att jag har varit det kanske?) . så jag låter bli mest. 

Jag tycker det verkar mer skämmande för folk o prata med  "nån som har blivit mobbad" om mobbing, än att prata med "nån som har mobbat" om mobbing.  

Jävligt konstigt!