Bra skrivet!! Livet är riktigt svårt i bland och man får sina smällar men konstigt nog så tar man sig upp och går vidare.

Man behöver inte vara lat, eller tycka synd om sig själv bara för att man mår dåligt. Ibland finns helt enkelt inte orken.

Jämför hjärnan med en hårddisk. När hårddisken är full, går datorn långsammare, den orkar inte prestera lika mycket eller lika snabbt.
Det samma gäller för hjärnan är hjärnan full av svek, sjukdom osv. så orkar man helt enkelt inte "slå näven i bordet", skratta, le och tänka att "nu jävlar ska jag ta mig i kragen och göra något bra av mitt liv!"

- Tro mig, jag vet.

#1 Tack =) Precis. Man kommer lättar och lättar ur groparna ju mera man går frammåt. Man lär sig. Man lär sig om sig själv och livet, och man lär sig att hantera situationerna. Antagligen. =)

#2 Och jag vet att man kan göra det fast man är helt nere, inte har någon ork, och bara ligger i sängen mer eller mindre i en massa år, då jag har vart i bottnen med, där jag inte har haft någon ork eller något. Dagligen självmordsbenägen och gjorde illa mig och en massa annat. Hadde psykiska och fysiska sjukdomar. och jag var själv, ensam, rädd för människor, undvek människor. Jag har inte haft ett liv helt enkelt, jag har inte levt. Men jag slog ner näven och ville leva och ändra mitt liv. Och nu har jag ett liv. Jag är ur sängen, jag är utanför dörren, jag är bland folk, jag pratar med människor, har nyligen börjat i skolan, ärren läker - även så klart vissa ärr blir kvar, men jag lever och jag går frammåt.  Just nu är det mesta toppen. Men precis som alla människor har så är inte allt perfekt. Men det blir ändå inte ett liv. Men nära till kan det…
Allt som behövs är viljan. Om man inte har det så kan inget ske heller. Om man inte har nå tankar att man vill göra det så händer inget. Då vill man inte tillräckligt, och då går det inte. Som sagt, man kan få hjälp och stöd runt omkring. Om man har det, och får det, så andvänd det. Kommuner brukar ha en hel del olika saker. Men det mesta är inom sig själv. En själv som måste ta itu med det och gå frammåt. Ingen annan och därför behövs egen tillräcklig vilja för det. Vill man ändra sitt liv. Så gör man det. Om man inte vill det, så gör man inte det, då fortsätter man leva det man gör och då ska man inte klaga heller. Självklart kan det vara tungt i början, samla all kraft och ork o ja börja.. ta första stegen. Men man ska inte göra allt direkt. Många bäckar små… Ta ett litet steg i taget. Först lära känna sig själv och sitt liv och börja tänka positivt. Vad är det jag vill ändra? Vad mår jag dåligt utav & varför? Hur löser jag det? Vad vill jag i mitt liv? osv osv. Osso testa på en massa små vägar, söka intressen, och allt. Och sök hjälp, hemmastöd, personligombud, gå och prata med någon, och en massa annat som finns.

Allt som behövs är viljan. Jag vet mkt väll hur det är att inte ha någon ork eller något sånt.

Men om man inte fixar orken och vilja, så sker inget heller. Lätt matte det. Ingen annan kan ändra sitt eget liv. Stå på sinna egna ben är det bästa. inte luta mot någon annan helt o hållet.

Man gör livet till det man vill.

Bästa är att sluta o ömka o tycka synd om sig själv o sånt. O tänka negativ om allt.

Osso att. Man ska leva för sin egen skull, må bra för sin egen skull osv. Man ska stå upp för egen skull. Inte för någon annans skull. eller leva för någon annans skull.

#3 Ibland är viljan större än orken, tyvärr.

Håller med dig om att man inte kan förändra någon annan än sig själv, men när man mår riktigt, ursäkta språket, förjävligt och orken inte finns betyder inte det att man är lat och det behöver heller inte betyda att man tycker synd om sig själv.

Jag har själv legat på botten, men tagit mig upp.
Hade jag inte haft ork hade det aldrig gått… viljan fanns där hela tiden, men orken och motivationen gjorde inte det.
Lat, det har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli!

Är väll bra att viljan är större än orken? För mig så är viljan orken. Vill man tillräckligt så tar man steget.

Om man inte har motivation (tex viljan att leva ett bra liv), vilja eller ser till så man har orken så då går det såklart inte att ändra sig. Då vill man ju inte tillräckligt. Då blir man ju kvar där man är. Då får man tyvärr skylla sig själv lite med. Men det är personens val eller hur man ska säga. Vara kvar i helvete eller ta sig ur. Just pga det är ingen annan som kan göra något åt det, bara ens själv.
Självklart kommer inte viljan, motivationen, orken och förändringen direkt. Jag kämpade i flera år. Men det går. Sakta men säkert!
Leva för sig själv ska man. Inte för någon annan.

Vill man leva ett bättre liv, må bättre, så ser man till.

#5 Ursäkta att jag säger detta men på grund av ditt sätt att resonera så låter det, i mina öron, som om du aldrig varit sjuk. Jag misstror dig inte, tro inte det, men som sagt; ditt sätt att resonera får mig att hajja till ordentligt.

Man kan inte bara "ta sig i kragen" eller "skärpa sig" när man är i en djup depression. Inte säger du väl "skärp dig" till en som har cancer?

Cancer är det svårt att säga till. Speciellt om dom är dödligt sjuka så klart.

Dock vet jag hur det känns att ha tumör. Men jag fick som tur är bort min elaking, plus en kroppsdel (min ena äggstock).

Kanske inte direkt till en med djup depression heller. Men ändå så är det ju så livet är.
Men allt som behövdes för min del var lite hjälp och stöd ifrån olika håll, och sedan började jag ändra på det som gjorde så jag mådde dåligt av, tex jag flyttade, tog tag i att läsa mig själv ordentligt och ja, ändrade på det som trök ner mig, bröt kontakten med en massa folk och ja, jag gick frammåt. Allt som behövdes var min vilja. Jag ville inte andvända medecin då jag känner att att blir bara värre då.

Och jo, jag var svårt psykisk sjuk. Kan berätta om allt hur jag har mått och sjukdomar jag har och har haft om du vill det, dystymi, personlighetsstörningar, alla gånger jag har fått åka in på akutet pga överdoseringar och försökte ta livet (som startades i högstadiet), och jag kan skicka bild om hur ärrade mina armar är? Hur min fd sambo förlorade jobbet pga mig - pga han var tvungen att åka hem en massa dagligen pga jag var självmordsbenägen och mådde dåligt? Om hur jag har levt i tre år inomhus och nästa aldrig gått utomhus, bara legat i sängen? Och hur folkskygg jag har vart? Jag har inte änns kunnat åka buss eller vara på stan? Hadde svårt bara för att träffa släktingar. mm.? Om när jag fick ångestattacker? Finns isåfall en massa att berätta om jag ska berätta hur jag mådde. Och det va inte roligt. Hadde senast i vårast hamnad nere i helvete igen och började skära mig igen - efter att ha vart ren i 2-3år. Men tog mig ur det igen.

Lite av mitt liv finner du också på länken. Men kan berätta mera om sjukdomarna och allt om du vill det? eller ringa till min familj eller betakanta eller hemma stödet mitt, så kan dom berätta hur jag mådde och hur mkt jag har fått kämpa mig igenom allt?

Så jo, jag vart väldigt svårt sjuk. Som tur är lyckades jag alltid undkomma att hamna på psyket, fast man skulle behövt åkt in dit med.

Och så ja, om man mår psykiskt dåligt. Så är det bara att kämpa frammåt.
Om man har inställning att det inte går, att man inte vill, så går det inte heller. Man måste vilja ha förändringar. Och jag ville det, ville det så starkt, och må bra igen och kunna leva. Jag fick drömmar som jag vill uppfylla o allt.

nä. nu måste jag springa till skolan . tjao

#7 Som jag skrev tidigare, jag misstror sig inte på något sätt.
Jag tror visst att du mått dåligt/har varit väldigt sjuk.

Det har jag också varit och jag håller med dig om att man måste vilja för att kunna kämpa frammåt, annars går det inte, men det krävs så mycket mer än bara vilja. Precis som du så fick även jag hjälp och stöd för att hamna där jag är i dag. Utan hjälpen/stödet hade det aldrig gått, så som du säkert förstår hänger det inte enbart på vilja. Det finns så många människor som vill, men som inte kan/orkar och då kan man ju så klart fråga sig vad det beror på?!

Jag personligen tror att det finns många orsaker till det.
Många lever ensama, utan stöd, hjälpa, råd och vägledning och dessa känner sig förmodligen väldigt utelämnade, ensamma, övergivna…
De har viljan, men kanske inte orken att kämpa på egen hand. De kanske inte har den tro på/tillit till sig själva att de klarar av det alldeles själva.

Är de lata? Tycker de synd om sig själva?
Både ja och nej. Jag tror visst de finns de som är lata och jag tror absolut att det finns de som jämkar och tycker synd om sig själva, men långt ifrån ALLA gör det!

Till en början är jag jätteglad för din skull att du kommit vidare med ditt liv och nu mår bra.

Jag har haft en hel problem i mitt liv, jag har jobbat och kommit en bit väg, mycket längre än de flesta trodde jag skulle göra på så kort tid om än någonsin.

Men ändå är din hurtfriskhet som naglar på en griffeltavla för mig, jag har stött på det förr. Människor som har tagit sig igenom ett helvete och när de väl kommit ut på andra sidan förvandlas de till äppelkäcka individer som är väldigt snabba att berätta för de som inte kommit lika långt att eftersom de tagit sig igenom kan alla andra göra det, det är bara att rycka upp sig och vara positiv så löser sig allt, om man inte kan det är man en lat drul som bara har sig själv att skylla.

Det är ditt liv, ingen annans. Du som gör ditt eget liv. Ingen annan. Gå frammåt, inte bakåt. Ha drömmar och lev!

Det är klart att ingen annan gör ens liv, men om man har fått sina drömmar krossade tillräckligt ofta vågar man till slut inte drömma eftersom det gör för ont när de krossas.

Jag tycker det är så tråkigt och rätt så irriterande att se människor som tycker synd om sig själva och om sinna liv medans dom bara sitter och inte gör något åt det. Kan nämna att det finns dom som har det värre, men ändå så leer dom och skrattar. Sitt inte bara på din lata rumpa och tyck synd om dig själv. Förändra ditt liv och gå frammåt. Se det positiva i ditt liv. Ingen annan kan göra det åt dig. Bara DU DU DU och bara DU som kan göra det.

Hur avgör man vem som har det "värst"? Jag visste inte att det var en tävling i lidande. Hur vet att alla *har* något positivt i sina liv?

Jag betvivlar inte att du har mått urdålig och som sagt jag gratulerar dig innerligt för att du kommit vidare.

Jag har själv kommit mycket långt sedan jag var stamgäst på psyket och aldrig gick någonstans utan mina rakblad och inte hade någon ork att drömma.

Men jag skulle aldrig säga till de som är mitt i sitt personliga helvete att "de skall rycka upp sig och sluta vara så lata" för hur hjälper det att skuldbelägga den som mår dåligt?

"Om du bara ansträngde dig så skulle du inte må sådär, sluta lata dig nu" hur skulle det hjälpa någon?

Jag går inte heller med på att mina svåraste år var svåra för att jag var lat och full med självömkan. Jag var trasig och fick inget ordenligt stöd för oavsett hur mycket du hävdar att det bara är man själv som kan se till att man mår bra och allt det där, så klarar man inte allt själv och behöver hjälp att hitta de rätta verktygen för att komma vidare.

Äh be happy… Jag har gått ner igen iallafall. Så skitsamma. Gammalt inlägg juh.

Jag missade att det var ett gammalt inlägg, sorry!

Nej jag är inte "happy" för att du gått ner igen, jag hade ingen sån önskan bara att en önskan för mer förståelse för andra människor.

Håller med i inlägg #9

Bra skrivet! var precis det jag ville ha fram.
Tack för dina ord :)